- att ALDRIG känna sig snygg/fin - att STÄNDIGT känna sig tjock, fet och ful - att inte kunna vistas ute i det fina vädret - att mina fötter svullnar upp som hulken - alla tusentals bristningar och för att inte tala om celluliter (!!) - att det känns som att jag alltid kommer vara gravid - att jag svettas likt en klimakteriekossa - att jag kliar sänder mina bröst (?) - all denna VÄNTAN och LÄNGTAN - att jag pruttar likt en karl (ursäkta infon) Typ så. Och jag vet att allt detta givetvis är värt det i slutändan men det är bara så fruktansvärt jobbigt just nu. Jag vill att bebis ska komma ut så jag kan känna att jag äger min kropp igen, någorlunda i alla fall. Vill bli av med alla äckliga gravidkilon och känna mig SNYGG. Det var längesen jag gjorde det kan jag tala om. Jag stör mig inte det minsta på mil fina kula på magen, det är det finaste jag har på min kropp, det är allt "runt omkring" jag inte gillar. Jag har så svårt att föreställa mig när jag ligger där, med min älskling breve, och får upp vårat lilla knyte i min famn. Det känns fortfarande så långt bort. Även om jag vet att det inte är det. På torsdag är det hinnsvepning om inget händer. Och den 22, allra senast, blir jag igångsatt om inget annat hänt. Det känns som en hel evighet dit. Har väntat i nio månader, det räcker nu. Älskade bebis. Sen är jag så sjukt nervös inför förlossningen. Jag blev jätte nervös såfort barnmorskan nämnde hinnsvepning. För det KAN hjälpa en bit på traven, ett steg närmare förlossningen. Det känns fortfarande så overkligt att vi ska bli föräldrar. Mitt hjärta och jag. Jag är INTE ute efter något medlidande, jag behöver bara skriva av mig.